Det krävs mod att möta sig själv, och det är många som aldrig vågar försöka ordentligt.
Egentligen kan man ju fråga sig vad det är som är så farligt med att se sanningen om sig själv i vitögat.
Jag tycker alltid att jag har hållit på att hitta nya insikter och det har varit svårt att erkänna min egen ofullkomlighet, inte i ord kanske, men att verkligen på djupet förstå att alla andra människor har lika mycket inombords som jag.
Kanske är det för att jag inte vill vara hjälplös och utlämnad som jag ju är om jag inte är fullkomligt osårbar. Då blir jag åtkomlig för elakheter och ondska.
När jag var yngre ville jag hävda mig själv mer, men det är svårt att göra det när man inser sin ofullkomlighet.
Inte är det heller lätt för mig att hitta ett bra mönster med de förebilder och erfarenheter jag har.
Saker som skall bli bra måste få ta tid, och jag har hela livet på mig. Man lär sig och förändrar sig under hela livet. Någon har sagt att livet vore mycket bättre om man föddes som 80-åring och sedan gradvis blev yngre, och att ungdomen är alldeles för värdefull för att slösas bort på oerfarna.
Huvudsaken är i alla fall att man ärligen försöker och inte kryper in i missbruk eller andlig lättja.
Idag har jag hjälpt en medmänniska att förverkliga en dröm, och detta innan klockan ens slagit tio. En vecka kan inte börja bättre.
Tidningen då?
Jo, vi väntar fortfarande på SvD.
Fast, för egen del har jag har slutat att hoppas.
I fredags kom ingen tidning överhuvudtaget, varken DN eller SvD. Jag har slutat att bli besviken över det också.
I stället väljer vi att inte prenumerera på SvD igen via VTD (Västsvensk Tidningsdistribution). Någonsin. För inte ett enda nummer har kommit och snart är prenumerationen ändå slut.
Häpp!
